måndag 16 december 2019

Lördagen den 28 september uppmärksammades Humanisternas 40-årsjubileum med ett mingel och en middag i Göteborg. Vid detta tillfälle höll ordförande Anna Bergström följande tal.

---

Kära vänner! Den 28 september 1979, under den Första Internationella Litteraturutställning för Icke-Troende vid Stockholms Universitet, bildades det Human-etiska förbundet i Sverige. Andelen av den svenska befolkningen som då var medlemmar i Svenska kyrkan var strax över 90% och en brinnande fråga var att bli remissinstans i Kyrka-Stat utredningen.

När jag, 20 år senare, år 1999 gick med som medlem var det mot bakgrund att jag två år tidigare deltagit i ett humanistiskt konfirmationsläger i Human-Etiska Förbundets regi. Detta läger var för mig bland det viktigaste som hände i de yngre tonåren. Mitt 20 åriga engagemang i förbundet har präglat mig på djupet, givit mig några av de nu närmaste vännerna jag har och fått mig att bli bättre på att bibehålla ett nyfiket förhållningssätt till hur andra människor tänker. För nyfikenheten – och förmågan att tänka tanken ”tänk om jag har fel?” är det som borde känneteckna oss i en allt mer tvärsäker samtid.

För att citera Ingemar Hedenius – en av de som bidrog till att Humanisterna grundades: Vi ska endast tro på ”sådant som det finns förnuftiga skäl att hålla för sant”.

Efter 40 år skulle det kunna vara så att många av de frågor vi engagerar oss i skulle vara överspelade i vårt sekulariserade land. Men våra frågor är brännheta nu och när jag lyfter blicken tycks de i fråga efter fråga handla om likabehandling.

HBTQ+ personers rättigheter, hedersfrågan, apostasi som asylskäl, religiösa friskolor, frågan om vigselrätt och den om böneutrop. För att citera idéprogrammet: Kulturella och religiösa grupper har till skillnad från individer inte tankar eller sinnen och ska därför inte ges rättigheter som inkräktar på individens. Då skiljelinjen mellan religiöst och kulturellt ofta är diffus är det enormt viktigt att vi försöker föra principiella resonemang. Men samtidigt, hur ska vi kunna ägna oss åt, och argumentera för, likabehandling om vi inte är nyfikna på hur andra människor tänker?

När jag var ganska ny i förbundet skedde 11 september-attackerna. En fruktansvärd händelse som paralyserade världen och ändrade landskapet. Å ena sidan har islamistiska organisationer sedan dess genomfört en lång rad terrordåd – och samtidigt har muslimers utsatthet i samhällen kraft ökat. I USA registrerade FBI 28 hatbrott mot muslimer år 2000, året därpå steg siffran till 481 och därefter har den legat över 100 varje år.

Attackerna skapade rädsla, motreaktionerna blev rasistiska och de av oss som stod upp för människors fri- och rättigheter fann snabbt att vi hamnat i en polariserad samtid där epiteten haglade. Samtalstonen blev generellt sett – och är fortfarande – hårdare. Av alla antireligiösa hatbrott som anmäls i Sverige, är islamofobiska hatbrott det vanligast, men vi vet också att judars utsatthet och hat och hot mot judar ökar i Sverige.

I ett internationellt perspektiv är hat och hot mot humanister och ateister ett enormt problem. Vi måste arbeta mot detta samtidigt som vi i Sverige har vi värnar människors rätt att tro och möjligheter att utöva sin tro. Och det är viktigt att poängtera att det inte står i konflikt med att vara skarpt kritisk mot till exempel könssegregering, omskärelse av pojkar eller religiösa friskolor.

Kort efter jag blev medlem skedde något annat också, Richard Dawkins, Daniel Dennett, Sam Harris och Christopher Hitchens blev världskända ateister och likt Hedenius utmanade de allt och alla i frågor om tro och vetande. Hemma hade Humanisterna hittat Christer Sturmark. En ordförande som gjort obeskrivligt mycket för att positionera förbundet där det är nu.

Idag är Humanisterna en etablerad opinionsbildare och har en samhällspåverkande roll. Vi påverkade den nu gällande läroplanen i religion. Vi initierade debatten om omskärelse av pojkar som då fick ett enormt gehör bland allmänheten och som bland annat föranledde att en rad organisationer förde in att de ska verka för ett förbud. De senaste åren har vi även i stor utsträckning påverkat den diskussionen om förbud mot religiösa friskolor. Inte för att barn inte får vara religiösa, men just för att barn har sin egen religions- och övertygelsefrihet.

Men att driva opinion är inte allenarådande. Vi har andra sidor som är minst lika viktiga att utveckla. Våra ledord är Förnuft, Omtanke och Ansvar. Ledord kan ju vara ganska intetsägande många gånger. Få personer skulle ju beskriva sig själva som oförnuftiga, egoistiska och ansvarslösa. Men vad innebär dessa ord för oss som personer? Hur speglar orden det etiska förhållningssättet jag eller du har till vårt eget liv, vår relation till de vi har nära – men också den gemenskap och solidaritet vi kan känna för de långt bort?

Igår var jag en av de närmare 60 000 personer som deltog i manifestation för klimatet i Stockholm. Den kraft och gemenskap som fanns där, lika så den som aktiverades under metoo-kampanjen och som också synts under rättslösa-manifestationerna, som uppmärksammar hur sexualbrottsoffer behandlas av rättssystemet, är ett tecken på att vi just nu kanske lever i en tid där aktivism fått ett nytt liv. Det väcker hopp om en renässans av förändringsvilja och torde stärka oss i vår tilltro till kraften hos människor.

Min förhoppning är att vi fortsätter förvalta vår förmåga att pröva våra tankar och ideal. Samtidigt bör önskan och hoppet om förändring sammansvetsa oss och stärka oss i vårt fortsatta arbete. Och det är med den kraften vi går vidare mot våra nästkommande 40 år.

Anna Bergström