söndag 21 juni 2020

Många extroende som lämnat ett mer eller mindre slutet religiöst samfund bär på en ilska som vare sig förstås av de som fortfarande är kvar i den religiösa övertygelsen eller av de icke-religiösa utanför. Nedan skriver Hanna Larsdotter, styrelseledamot Humanisterna Stockholm.

Jag är arg för att mitt tänkande begränsades på så vis att jag lärde mig att tvivel är av ondo och att sådana tankar inte ska tillåtas ”bygga bo” i mitt huvud. Idag är mitt eget tänkande någonting som jag värderar väldigt högt då jag kan vara kritisk mot mina tankar utan att för den skull moralisera över dem. Idag strävar jag istället efter att tänka bättre med en medvetenhet kring att vårt mänskliga tänkande är bristfälligt på många sätt.

Jag är arg för att min tonår präglades av att jag skulle vara sexuellt ”ren”. Det innebar inte bara att inte få undersöka sex och närhet på ett naturligt sätt men också ett stort mått av ångest, skuld, skam och ensamhet. Det innebar att jag antingen inte hade någon att prata med om jag någon gång gick över en gräns eller ett totalt bekännande att jag gått över gränsen. Ingen sa: det är okej att vara nyfiken på sin kropp och andras kroppar. Ingen sa: det är okej att berätta (utan att jag direkt fick instruktioner om hur jag skulle undvika att hamna där igen). Skammen. Ensamheten. Extrema känslor. Avstängda känslor.

Jag är arg för att jag lärde mig att Gud är det enda som betyder någonting på bekostnad av mig själv, mitt jag, min personlighet, min vilja och mina önskningar. Hans vilja, hans ord, hans kärlek, hans plan, hans upphöjande och hans församling var det viktigaste. Detta gjorde att jag aldrig kunde vara mig själv, upptäcka mig själv, acceptera mig själv eller lära mig att det är okej att bara vara jag.

Jag är arg för att jag, istället för att lära mig hur jag kunde hantera min oro, ångest, rädsla och ensamhet på ett konstruktivt sätt, lärde mig hur jag kunde dämpa alla dessa känslor, genom att lägga dem utanför mig själv, genom bön. Enligt min erfarenhet gav detta bara en typ av beroende av bön. Ja en typ av direkt lindring, liksom en drog, som i stunden kanske hjälpte men det gav mig inte bra redskap till att kunna bearbeta mina känslor i det långa loppet.

Jag är arg för att jag upplever att jag och andra extroende ofta inte får eller kan äga sin berättelse pga ett osynliggörande av vår problematik samt inre känslor av självhat, skam, skuld och dåligt samvete som bara förstärks genom uttryck som ”inte alla kristna”, ”det där hände bara i din kyrka/församling”, ”det var ditt val att lämna så varför uttalar du dig ens?” och ”tron är viktig för så många, bara för att du blivit bränd av kyrkan kan du inte generalisera”.

Jag är arg för att jag samtidigt förväntas acceptera religiösa uttryck som ”jag ber för dig”, ”Gud välsigne dig” och ”Jesus älskar dig”. Den troendes berättelse om frälsning och upprättelse från synd är ju så underbar, positiv och härlig och min berättelse är präglad av fallenhet och synd (vilket ju inte ens är en korrekt bild av någon som lämnat sin tro). Vi behöver fler positiva skildringar av människor som lämnat sin tro för att beskriva en verklighet som förvanskats alldeles för länge av många kyrkor.

Jag är arg på myten att de som lämnat tron aldrig var ”kristna på riktigt”. Detta påstående är en oerhörd skymf mot någon som upplever sig ha haft en gedigen tro på någonting. Om du påstår att någon inte varit äkta i sin tro ogiltigförklarar du dennes upplevelse.

Jag är arg – och det är okej.

Hanna Larsdotter

 

Denna text har tidigare lästs upp i podden Exvangeliet, Det andra arga avsnittet (S3:E02).