torsdag 14 februari 2019

På Alla hjärtans dag 1989 utfärdade Irans religiöse ledare Ayatollah Khomeini en fatwa mot Salman Rushdie för hans bok ”Satansverserna”. Bokens innehåll påstods vara hädiskt, men andra förklaringar av den bakomliggande orsaken till dödsdomen mot författaren är att Iran behövde en ny extern fienden efter att kriget med Irak avslutats eller att en av karaktärerna i boken var en karikatyr på Khomeini själv.

Oavsett bakgrunden kan fatwan ses som starten på en ny världsordning där religiösa ledare tog möjligheten att utfärdade domar mot andra länders medborgare och deras blinda följare tog på sig att utmäta straffet.

En bok som kunde ha talat till alla som migrerat och som lever med flera parallella identiteter, kom att bli ett verktyg för dem som vill dela upp mänskligheten i vi-och-dom och de som vill skydda religiösa maktanspråk genom att förespråka straff för blasfemi.

De direkta effekterna på fatwan var kravaller, skadade och dödade människor. De långsiktiga var rädsla, försiktighet och begränsad yttrandefrihet. Salman Rushdie behövde leva ett starkt begränsat liv under en lång tid, men hans röst tystnade inte. Detta är något vi alla kan lära oss av, se som en förebild. Det fria ordet kan leva, även när tyranner dödar.

Och 30 år senare är problemet med ”Satansverserna” fortfarande olöst. Vem talade till Muhammed i den där grottan – om det överhuvudtaget hände? I ett pluralistiskt samhälle måste man tolerera att det inte finns några heliga religiösa sanningar, bara mer eller mindre goda berättelser.

Salman Rushdies ”Satansverserna” är ett av vårt gemensamma kulturarvs goda berättelser.

Ulf Gustafsson, förbundssekreterare Humanisterna

Lyssna på BBCs radiodokumentär Fatwa för att lära om vår nutidshistoria.