lördag 20 maj 2017

Debattens vågor har gått höga efter EU-domstolens dom att arbetsgivare har rätt att säga åt sina anställda att inte bära religiös/ideologisk klädsel på sin arbetsplats. Detta berör förstås även kristna som vill bära kors, men många har sett det som en dom som framför allt ger arbetsgivare rätten att förbjuda hijab på arbetsplatsen.

Principen i den här frågan borde vara solklar: Religiös klädsel kan inte särbehandlas juridiskt, så domen är principiellt riktig. Så här uttryckte Humanisternas ordförande Christer Sturmark det i ett uttalande:

”Det viktigaste här är att religiösa koder och attribut behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. Jag har ju till exempel ring i örat och hästsvans och om jag skulle få sparken för det hade jag blivit djävligt irriterad, men om jag jobbade vid en maskin där hästsvansen är en säkerhetsrisk får jag ju finna mig i det. Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat.”

En del har reagerat högljutt mot detta. Hur kan man jämföra hijab med ring i örat och hästsvans? Det ena är ju självvalt, det andra påtvingat! Men läs uttalandet. Det enda Sturmark gör är att påpeka att man har att rätta sig efter arbetsplatsens klädkod, det finns inga jämförelser i övrigt. Och grundpoängen är självklar: Religiös klädsel ska inte särbehandlas eller visas särskild hänsyn.

Det kan vara värt att dyka ner i det här med religiös klädsel, speciellt hijab. Här är några grundprinciper att utgå ifrån:

• Människor får ha på sig vilka kläder de vill.
• Arbetsgivare har rätt att kräva viss klädsel på arbetsplatsen.
• Man får inte med sin klädsel bryta mot lagar, som hets mot folkgrupp eller förargelseväckande beteende.

Det är i den första principen man stöter på patrull. Här kan särskilt människor som flytt från religiöst förtryck känna berättigad avsmak inför hijaben – man flydde från religiöst förtryck och får nu höra att rätten att bära hijab måste skyddas. Ingen vill väl bära hijab – egentligen? Denna symbol för manligt förtryck! Men jo, en del människor vill det. Frågar man dem är det det som de säger.

Tycker man väldigt illa om hijab finns det olika sätt att förklara detta som inte har med fri vilja att göra. Ett sätt är att resonera så här: Antingen förstår kvinnor som säger sig vilja bära hijab inte sitt eget bästa, eller så är de tvingade att säga att de vill ha på sig plagget, fast de egentligen inte vill.

Här kan det vara nyttigt att ta ett steg tillbaka och fundera över sin egen situation. Hade du när du skulle klä på dig i morse en kostym, en barockklänning, några djurhudar, två höftskynken, en toga och två penisfodral att välja bland? Alla dessa plagg är exempel på sådant som människor haft på sig i olika kulturer under olika tidsperioder, så det är inga konstigheter. Ändå satte jag, när jag gick upp, utan att ens tänka tanken att välja något annat, på mig jeans, t-shirt och hoodie. Det här var inget fritt val i ordets verkliga bemärkelse. Jag är indoktrinerad av kultur och samtid och har helt enkelt anammat den klädstil som fanns runt omkring mig när jag växte upp. Som om jag vore hjärntvättad. Vi är helt enkelt alla indoktrinerade av vår kultur och vår samtid.

Men situationen är väl ändå annorlunda, för inget förbjuder mig att ha klänning eller toga? Och ingen står ute på torget och vaktar på att jag inte visar för mycket hud – ett öde som drabbar kvinnor i Sveriges förorter. Även om vi alla är indoktrinerade är vi väl i alla fall inte alla utsatta för direkt kontroll?

Men inte ens detta är sant – prova att gå ut i penisfodral eller gå till jobbet klädd i enbart i höftskynke. Även om vi förmodligen skulle slippa fysiskt våld skulle det ses med ogillande och kanske till och med klassas som oanständigt i domstol. Även Sverige har sedlighetsregler.

Det går helt enkelt inte att diskutera frågan om hijab utan att relativisera förtrycket – något som leder ner i en avgrund av osmakliga argument där inget är fel och allt kan vara rätt. Där vill vi inte hamna. Så vad är egentligen principen vi bör värna?

Det finns ytterligare en variant av tvång, utöver dem jag beskrivit här ovan, där människor från en kultursfär som vill anamma klädkoden hos den nya kultursfären dit de flyttat inte tillåts göra detta. Detta är speciellt upprörande i de fall då det bara drabbar ett kön – kvinnor (som så ofta i historien). De kvinnor som påtvingas religiös klädsel hindras på så sätt från att smälta in i den nya kulturen och kunna röra sig fritt i denna.

Det är precis där, menar jag, som problemet ligger. Så hur kommer man åt detta?

Dels lagstiftningsvägen: Direkt tvång måste vara olagligt, speciellt vad gäller barn.

Dels stadsplaneringsvägen: Lägg inte platser där starkt religiösa människor samlas centralt i förorterna, utan en bit bort, så att förortscentren inte blir religiösa sedlighetszoner.

Dels folkupplysningsvägen: Vi måste hela tiden, i skolor och i samhället i övrigt, betona alla människors absoluta rätt att själva (inom lagens gränser) bestämma över sin klädsel.

Det är på den sista punkten som de som vill förbjuda hijab går vilse. Det är inte en specifik nutida västerländsk klädkod man bör försvara – det är friheten att välja vilka kläder man vill. Och precis som yttrandefriheten är instiftad för att försvara just sådana åsikter som många finner anstötliga (Lars Vilks rondellhundar, islamisters predikningar, satanistiska hårdrockstexter och vass politisk satir, för att nämna några), så är det friheten att välja vilka kläder man vill som vi bör stå upp för – detta även om vissa människor använder den friheten till att välja kvinnofientlig klädsel, som hijab.

Det är friheten vi måste försvara – frihet även för dem som inte tycker likadant som vi. Precis som man ska kräva av religiösa att de bör försvara rätten att häda. Den som inte står upp för andras frihet kan heller inte kritisera andra när de inte gör det.

Patrik Lindenfors, styrelseledamot Humanisterna

 

Debattinlägget är tidigare publicerat i Humanisten nummer 2 2017.