tisdag 1 december 2015

Christer Sturmark skriver i DN Kultur om att upplysningsarvet behöver väckas till liv, som motkraft till religiös fanatism och omänskliga ideologier. Artikeln är ett svar till Ann Heberlein, och andra, som framför att sekularisering är en bidragande orsak till religiöst infekterade konflikter i vår samtid.

Ann Heberlein skriver: ”Det krävs något som formar, motiverar och mobiliserar [människan] att välja att agera i enlighet med politikens visioner. Man kan kanske kalla det religion.”

Jag instämmer, högre principer behövs. Men de bör formas genom den sekulära etik som människan formulerat genom moralfilosofisk reflektion under årtusenden. Men när vi tillskriver källan till dessa principer någon abstrakt agent med intentionalitet, en klassisk gudsbild, riskerar det att bli farligt. Jag tror som de Condorcet att det inte behövs någon annan herre än förnuftet.

Att underkasta sig religiösa föreställningar som motivation och drivkraft är att ge upp sin frihet och autonomi. Religiösa urkunder får en särställning, och kampen om tolkningarna inleds. Problemet gör sig påmint även hos den mest liberala teolog: ”Man kan tolka Bibeln så att homosexualitet är oproblematiskt och samkönade äktenskap är tillåtet”, säger somliga präster i den Svenska kyrkan. Gott så. Men om Bibeln inte hade lämnat ett sådant tolkningsutrymme? Om den tveklöst hade fördömt homosexualitet, borde då också vi ha gjort det? Naturligtvis inte.

Det är alltså inte tolkningarna som är problemet, utan själva föreställningen att de religiösa skrifterna ges en särställning som behöver tolkas och sedan får påverka våra ställningstaganden. Den dagen vi ser dessa texter som likställda, snarare än överordnade, andra klassiska litterära texter kan upplysningsprojektet återupptas.

Läs artikeln på DN Kultur.