Sekularisering genom upplysning
måndag 10 juli 2017
Sekularism är ett väsentligt koncept för Humanisterna och den humanism organisationen företräder. Men vad är sekularism och hur borde detta ställningstagande ta sig uttryck?
En vanlig definition är att sekularism är ställningstagandet att religion inte ska inverka på statens verksamhet, inkluderande utbildning och annan offentlig verksamhet i samhället. Detta innebär en strikt separation mellan staten och religiösa institutioner, men också att människor med olika religioner och trosuppfattningar behandlas lika inför lagen.
Denna definition är dock lite otydlig, eftersom den ibland tolkas som att staten och det offentliga ska vara icke-religiöst, andra gånger att staten och det offentliga ska vara neutrala mot olika religioner och andra trosuppfattningar.
Min uppfattning är att det är både rätt och rimligt att säga att staten ska vara neutral. Detta eftersom det finns andra ställningstaganden som staten också ska stå bakom: Demokrati, tanke-, uttrycks- och religionsfrihet. Dessa andra ställningstaganden innebär att staten inte kan behandla religiösa och icke-religiösa åsikter och uttryck olika, utan måste behandla dem lika – så länge de sker inom lagen och inom demokratins spelregler.
Detta innebär att jag förespråkar demokratisk sekularism, inte auktoritär sekularism. I den senare varianten är staten tydligt icke-religiös genom att den förbjuder eller negativt särbehandlar religiösa åsikter och uttryck. Detta behöver inte ske konsekvent, mot alla religioner, utan inom auktoritär sekularism kan uttryck från vissa religioner accepteras, men andra religioners uttryck förbjuds eller undertrycks. I länder som Sverige där kristendomen historiskt haft ett starkt inflytande tar sig detta ibland formen av att kristna uttryck och sedvänjor accepteras, medan motsvarande för islam motarbetas.
Den demokratiska sekularismen känner jag igen i en rad ställningstaganden Humanisterna gjort under senare år:
• När böneutrop från en moské i Botkyrka diskuterades (2012) uttalade Humanisterna att detta var oproblematiskt: Dessa utrop ska regleras av allmänna bestämmelser och ska likabehandlas oavsett vilka ljuduttryck det kan handla om.
• När det gäller samvetsfrihet påpekar Humanisterna att religiösa samvetsskäl inte ska positivt särbehandlas, utan likställas med till exempel en vegans samvetsskäl.
• När det kommer till skolan ska religiösa friskolor förbjudas, eftersom staten genom det obligatoriska skolväsendet ska vara neutral i förhållande till olika livsåskådningar. Eleverna ska dock få utöva sin egen religion i skolan, så länge det är på elevernas initiativ och det inte påverkar undervisningen negativt.
• Senast handlade det om EU-domstolens beslut att religiösa och ideologiska symboler är möjliga att förbjuda på arbetsplatser, om reglerna för detta likabehandlade alla symboler och det fanns rimliga argument för förbudet. Detta beslut stödde Humanisterna eftersom det just krävde likabehandling.
Mot dessa ställningstaganden har det framförts en del kritik. Exempelvis hävdar en del att religiösa uttryck förmedlar åsikter som ska undertryckas av staten. Andra hävdar att det offentliga rummet ska vara fritt från religiösa uttryck, eftersom dessa påverkar dem som vill leva icke-religiöst eller vill slippa utsättas eller påminnas om viss religionsutövning.
Även om jag sympatiserar med delar av denna kritik, till exempel vill jag att religion ska ha mindre inflytande över vårt samhälle, kan jag aldrig acceptera att staten ska inskränka tanke- och uttrycksfriheten med motivet att något är religiöst eller kopplas till en viss religion. Dessa friheter ska försvaras i den vida omfattning som råder i Sverige idag. I de undantagsfall de kan inskränkas, till exempel vid uppmaning till brott, ska det göras utifrån allmängiltiga och rationella argument.
För mig är det viktigt att vi, när vi förespråkar sekularism, inte gör det i form av auktoritär sekularism. Sekularisering ska ske genom upplysning, inte förbud.
Ulf Gustafsson, förbundssekreterare Humanisterna
