onsdag 23 september 2020

Det går inte att dra generella slutsatser av ett så litet datamaterial som i Claphaminstitutets rapport, skriver Humanisterna i replik på DN Debatt.

Tre debattörer, samtliga knutna till den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, rapporterar på DN Debatt (15/9) att kristna elever utsätts för kränkningar i skolan. Det är viktigt att inte sopa sådana vittnesmål under mattan då inga elever ska behöva utsättas för kränkningar. Elever, föräldrar och skolans personal har alla ett ansvar för att motverka att kränkningar sker.

Med detta sagt har de undersökningar som diskuteras i rapporten begränsat vetenskapligt värde. De är i flera fall framtagna av kristna lobbyorganisationer för att belägga tesen att kristna är en utsatt grupp i samhället. I Sverige är dock kristna inte är en utsatt minoritet. 2 av 3 invånare är medlemmar i kristna samfund, vår statschef måste vara kristen enligt lag och i årets budget ökar staten kraftigt sitt stöd till trossamfunden – ett stöd öronmärkt till religiösa och som till 80 procent går till kristna.

I den aktuella undersökning som ligger till grund för debattartikeln har man intervjuat 20 kristna skolelever, varav de flesta rapporterat att de blivit kränkta för sin tro. Det går dock inte att dra generella slutsatser av ett så litet datamaterial. Sveriges kristna råd har gjort en något större studie där man frågat 393 personer. Som jämförelse ställde Humanisterna följande fråga på sin Facebooksida: Har du på grund av din sekulära övertygelse blivit utsatt för kränkningar? 1 av 6 av de 501 som svarade bekräftade att de blivit kränkta på grund av sin sekulära övertygelse. Vår poäng med detta är inte att belägga att de med sekulära övertygelser också blir kränkta, utan att visa på att fenomenet att man blir kränkt för sin livsåskådning eller identitet är generellt, inte specifikt kristet.

Vi tvivlar inte på att det händer att självidentifierande kristna elever då och då upplever att de kränks i skolan. Men de anförda undersökningarna visar inte att detta beror på en ”sekulär norm” i skolan, som artikelförfattarna påstår. (Detta påstående grundar sig för övrigt på en undersökning av religionsundervisningen i tre (3!) skolor.)

En starkare sekulär norm skulle tvärtom vara en del av lösningen på de problem som lyfts upp. Den sekulära normen består av två delar. Den första är att vetenskap och beprövad erfarenhet ska prägla pedagogik och vad som lärs ut i skolan. Den andra delen är religions- och övertygelsefriheten ska respekteras och att alla ska behandlas lika och ingen diskrimineras utifrån sin religiösa eller icke-religiösa övertygelse. Det är vad en verklig sekulär norm går ut på.

En annan viktig åtgärd för att öka kännedomen om andra människors övertygelser är att människor med olika bakgrund möts och lär känna varandra. Vanligtvis blir de personer vi har nära kontakt med mindre främmande, medan om vi lever separat i olika grupper ökar motsättningarna. Det är därför en gemensam och allmän skola är viktig och separata religiösa friskolor problematiska. Ingen skulle tack och lov komma på idén att ha speciella skolor för exempelvis elever med hbtqi-identitet, trots att även detta är en grupp som kan uppleva starkt ifrågasättande.

Vi måste alla gemensamt tackla problemet med att det finns elever som kränks och diskrimineras utifrån sin övertygelse och identitet. Allt vi har är varandra.

Ulf Gustafsson, förbundssekreterare Humanisterna
Patrik Lindenfors, styrelseledamot Humanisterna
David Rönnegard, ordförande Humanisterna