torsdag 14 september 2017

Religiös påverkan av barn måste kunna granska och problematisera, skriver Emilia Ericson, vice ordförande i Humanisterna i förbundets medlemstidning Humanisten.

I en SvD artikel den 7/5 skriver Richard Burén, präst i svenska kyrkan, att man även påverkar sina barn om man väljer att inte be. I artikeln kritiserar han socialdemokraternas förslag om att skolor ska vara konfessionsfria. Huvudargumentet verkar vara att föräldrar påverkar sina barn genom sina handlingar men också genom sina icke-handlingar. Frånvaron av ett problematiserande av påverkansgrad och sätt att påverka är dock slående.

Att alla föräldrar påverkar sina barn är inte ett kontroversiellt påstående. Det skriver nog alla under på utan att tveka. Däremot är det nästan alltid kontroversiellt att prata om vilka former av påverkan som är okej. Som mest kontroversiellt blir det när religiös påverkan sätts under lupp. Den behöver knappt ens hamna under luppen förrän någon protesterar. Det påstås vara kränkande mot föräldrarna och mot barnet eller barnen i fråga att kritiskt granska religiös påverkan. Ett vanligt argument från de som protesterar denna granskning är att alla föräldrar påverkar sina barn så vem är du att kritisera just denna typ av påverkan? Alla som ger sig in i debatten kastar med andra ord sten i glashus.

Givetvis måste all form av påverkan kunna granskas och problematiseras. De som gör detta påstår sig inte vara perfekta föräldrar eller samhällsmedborgare men de har en vilja att lyfta på stenar som hittills varit för tunga och svåra att lyfta på. Denna typ av arbete borde välkomnas av alla som inte tror att de sitter inne med facit på vad en god barnuppfostran är.

Jag som engagerad i förbundet Humanisterna ser religiös påverkan på barn som extra viktig att problematisera. Det finns flera skäl till detta. Alldeles för få i Sverige vågar eller vill ta den debatten. Politiker och journalister ger sig visserligen in i den allt mer men från myndigheter och kommuner samt civilsamhället, undantaget några modiga feminister i förorter, är det tämligen tyst. Ett annat skäl är att barns religionsfrihet är extra sårbar. Det är bara att slå upp artikel 14 i barnkonventionen så blir det genast uppenbart att det internationella samfundet bejakar föräldrars rätt att påverka sina barn i frågor som rör religion. Det ses som så viktigt att det i en konvention ämnad barns rättigheter läggs in en paragraf som stärker föräldrars rättigheter. Ingen annan artikel i barnkonventionen stärker föräldrarätten på detta vis. Det gör barns religionsfrihet ytterst bräcklig och därför väljer en del människor att lägga sitt ideella engagemang på att försöka stärka barnets religionsfrihet i förhållande till föräldrarnas.

Bara för att det är en självklar och oundviklig del av barnuppfostran att påverka sina barn betyder inte det att den är oproblematisk. Jag tror det är otroligt viktigt att försöka påverka viss typ av påverkan. Jag vågar påstå att alla som inte sällar sig till en sekt tycker det är fel att barn växer upp i så slutna sammanhang. Där kan vi troligtvis nå stor samstämmighet kring att föräldrars möjlighet att påverka har gått för långt. I en sekt har barn ingen religionsfrihet värd namnet.

Men var går gränsen? När riskerar föräldrars påverkan att övergå i indoktrinering? Många föräldrar tar med sina barn på första maj demonstrationer runt om i landet. I mitt Facebook flöde har jag fått ta del av flera bilder med små barn som troligtvis inte kunnat bilda sig en egen uppfattning kring de politiska ideologierna som står till buds, men de viftar glatt med S-ballonger, V-ballonger eller Fi-ballonger. En del håller upp skyltar med något politiskt budskap på. Är dessa barn indoktrinerade? Inte nödvändigtvis.

Skulle deras föräldrar ha möjlighet att sätta dem i en skola med en viss politisk inriktning så skulle jag misstänka att dessa barn riskerar att påverkas av sina föräldrars ideologi på ett sätt som riskerar att falla inom ramen för indoktrinering. Nu har dessa föräldrar inte den möjligheten eftersom sådana skolor inte existerar. Så jag blir inte särskilt orolig när jag ser dessa barn med sina ballonger. Även om middagsbordsdiskussionerna har en politisk slagsida kommer de gå till skolan dagen efter och käka lunch med barn vars föräldrar röstar blått och pratar sig varma om arbetslinjen och fördelen med låga skatter. De kommer alltså ha erfarenheter av att omtänksamma människor (deras vänner) inte måste tycka som dem själv eller som deras föräldrar. De får en komplex bild av ideologier och ett större sammanhang att placera dessa i för att skapa sig en egen åsikt.

Om ett barn följer med sina föräldrar till kyrkan, moskén, synagogan eller templet en gång i veckan så ser jag inga problem med det. Min oro gör sig däremot gällande om barnet också går i en konfessionell skola, för då krymper barnets möjlighet avsevärt att tillskansa sig andra perspektiv och livsåskådningar. Här har föräldrars möjlighet att påverka sina barn i en viss riktning blivit alldeles för stor. Jag kan inte vara med och påverka hur föräldrar pratar kring matbordet om religion eller för den delen politik men jag kan vara med och se till så att barns vardag inte enbart består av ett ensidigt perspektiv på så viktiga frågor. För att citera Child Rights International Network (CRIN) ”The roots of both religious freedom and religious intolerance unquestionably lie in childhood”.

Därför är det så viktigt att försöka påverka den religiösa påverkan på ett tidigt stadium. En konfessionsfri skola där barn möts för att de är barn, inte på grund av deras föräldrars religion, är ett viktigt steg i den riktningen.

Emilia Ericson, vice ordförande Humanisterna

Ur Humanisten nr. 3 2017