måndag 29 juni 2020

Humanisternas ordförande David Rönnegard reflekterar över humanism som livsåskådning och andlighet utan andakt.

Kära Humanister,

Eftersom jag är ny för er tänkte jag berätta lite om vem jag är, samt tankar jag har för Humanisterna framöver.

Jag är inte den som gillar att sätta etiketter på mig själv eller andra, men om man nu ändå ska göra det så är jag en utlandssvensk akademiker. Jag är ekonom, filosof, och inte minst humanist.

Som tonåring skickades jag på ett konfirmationsläger på västkusten av familjetradition snarare än någon kristen övertygelse hos varken mig eller familjen. Jag var skeptisk från början och prästen insisterade att min jacka med ett uppochnervänt kors på ryggen måste hängas utanför kyrkan. Konfirmationen hade om något en motsatt effekt på mig. Jag fick ytterligare belägg för varför religiös tro verkar tagen ur luften. Det kändes dessutom som hyckleri att konfirmera en tro jag aldrig haft. Så fort jag fyllde arton skrev jag till min församling och lämnade Svenska Kyrkan.

Jag är född i Panama, och under min uppväxt och genom mitt arbete har jag främst bott utanför Sverige, bland annat i Venezuela, Singapore, London, och Abu Dhabi.  För knappt tio år sedan flyttade jag till Sverige mer permanent, och sedan ett halvår tillbaka bor jag tillsammans med min sambo, Kristina, på en liten hästgård utanför Uppsala.

Trots att de flesta av er inte känner mig ännu, så kommer man via en Google sökning snabbt fram till att jag har obotlig cancer. Detta är något jag sällan själv tar upp, men jag är öppen för att prata om det. Jag har skrivit en rad artiklar om hur man finner tröst inför döden som sekulär humanist. Hur man finner mening med livet man har levt utan en gudstro eller en tro på ett liv efter detta. Men jag står här än idag och mår väldigt bra. Detta tack vare de stora framsteg som skett på senare år med riktade mediciner. Nästan mirakulöst. Ursäkta uttrycket.

Utifrån sett så tror jag att det finns en uppfattning att vi humanister främst bara är emot religion, framförallt Svenska kyrkan. Vi måste jobba hårdare med att inte bara vara emot, utan visa vad vi är för. Vi är inte emot religion, utan vi är för religionsfrihet. Vi är inte emot kyrkan, utan vi är för att den ska vara helt skild från staten. Precis som svenska kyrkan är vi för mänskliga rättigheter, även om våra tolkningar kan skilja sig åt en hel del. Och när vi faktiskt är emot något så är vi emot vissa idéer och dogmer, inte de personer eller grupper som framför dessa. Vi ska föregå med gott exempel. Vi behöver inte acceptera andras idéer, men vi respekterar de personer som framhåller dessa idéer.

Det som präglar oss humanister, till skillnad från vissa religiösa livsåskådningar, är vår nyfikenhet. Vi har ingen bindande eller hindrande dogm att förhålla oss till. Vår syn på samhället och livet är inte skriven i sten. Allt eftersom vi lär oss mer har vi rätt att ändra uppfattning. Vi har inte svar på alla frågor och behöver inte ha svar på alla frågor. Där kunskap saknas är det enda rimliga svaret ”jag vet inte”.

När det kommer till frågor om livets mening är filosofin tyvärr inte någon rik källa att ösa ur. Det verkar vara underförstått bland filosofer att livet är en individuell resa vars mening vi skapar själva utan att ge vägledning till andra. I detta vakuum har religionerna mer eller mindre monopol på förklaringar och föreskrifter om meningen med livet. Här har humanisterna ett tomrum att fylla. Vi måste erkänna att religiösa samfund fyller en viktig funktion för sina medlemmar i form av vägledande livsåskådning, tillhörighet, och ceremonier som markerar livets viktiga milstolpar. Dessa moment är viktiga för människor och kan inte bara raderas, utan vi humanister behöver tillhandahålla sekulära alternativ.

Jag vill att vi i Humanisterna ska fortsätta med det betydelsefulla arbete vi gör idag i form av opinionsbildning, seminarier, och ceremonier. Vad gäller opinionsbildning så förespråkar vi att man kan vara god utan gud, och att religion ska vara helt skild från politiken. De flesta i Sverige håller med oss om detta. För många kan vår opinionsbildning kring dessa frågor framstå som att vi försöker slå in öppna dörrar. Men vi måste fortsätta eftersom det råder en missuppfattning om att Sverige redan är helt sekulärt, när politik och religioner faktiskt sitter ihop på många sätt. Det framstår som besynnerligt i ett så pass ickereligiöst land som Sverige att inte alla livsåskådningsorganisationer får agera under samma villkor, utan det är de religiösa som prioriteras med bidrag och andra förmåner. Jag anser inte att denna form av diskriminering mot ickereligiösa livsåskådningar bör fortskrida. Detta strider mot Europakonventionen (artikel 9.1) som skyddar såväl religiösa som sekulära livsåskådningar. Om den svenska regeringen inte tillåter oss att verka på samma premisser som religiösa livsåskådningsorganisationer bör vi göra en överklagan hos Europadomstolen.

I detta nummer om andlighet vill jag lägga lite extra vikt på vår ceremoniverksamhet. I takt med att fler anammar en humanistisk livsåskådning så uppstår ett andligt tomrum som tidigare fylldes av religion.  Behovet av en vägledande livsåskådning försvinner inte bara för att man slutar att tro på Gud. I synnerhet ser vi behovet av att bemöta existentiella frågor ökar i tider av kris, såsom i dessa Coronatider. Andlighet är inte endast de religiösa förunnat. För oss  infinner sig det andaktsfulla i relationen till andra människor, litteraturen, konsten, musiken, och naturen. Exempelvis blev jag överväldigad av känslor när jag besökte Sixtinska kapellet för några år sedan, och märkte hur tårar började rinna. Konsten gav en nästan magisk upplevelse, och jag är inte ett dugg mer troende för det. Det numinösa, det ordlösa, är minst lika viktigt för oss.

Till skillnad från religiösa livsåskådningar tillhandahåller Humanisterna ceremonier med människan i centrum. Barnvälkomnande, bröllop, och begravningar. I varandras gemenskap upplever vi andlighet utan andakt. Behovet av ceremonier är ytterst mänskligt, och det är via ceremonierna som vi får möjlighet att vara människor behjälpliga i det verkliga livet. Många vänder sig till kyrkan då de inte känner till andra alternativ. Man ska inte behöva bekänna tro till en livsåskådning man inte delar bara för att man vill ha en fin ceremoni. Humanisterna erbjuder ceremoniella officianter för sekulära alternativ till religiösa ceremonier.

När jag för några år sedan låg på Karolinska Sjukhuset och det såg väldigt mörkt ut blev jag erbjuden att få tala med en präst. Det kändes märkligt, inte bara för mig personligen men även märkligt att det är det första alternativ som erbjuds i ett land som Sverige där de flesta inte är troende. Det är kanske inte så konstigt då präster har en vana att prata om liv och död, men sekulära alternativ behövs även här. För att bemöta detta behov arbetar nu Humanisterna med att erbjuda humanistiska Stödpersoner som ur ett humanistiskt perspektiv kan samtala om existentiella frågor på t.ex. sjukhus eller i fängelser.

Rådande pandemi orsakar personligt lidande och social oro. Humanisterna förespråkar att man kan finna tröst utan tro i dessa tider. Denna tröst finner vi bland annat i närheten till andra människor, vilket kan framstå som svårt när man inte får vara andra människor nära. Men att hålla fysiskt avstånd innebär inte att man måste hålla socialt avstånd, vilket många har upptäckt. Pandemin har gett oss möjligheten att finna nya sätt att kommunicera och arbeta. Vi har även fått ett andrum att reflektera i. Många av oss rusar på genom livet som om vi skulle leva för evigt. Låt oss ta detta tillfälle att begrunda vad vi själva egentligen värdesätter så att vi gör det bästa med det enda liv vi har.

David Rönnegard, ny ordförande i Humanisterna

Denna text har även publicerats i tidningen Humanisten nummer 2 2020.