torsdag 3 september 2020

Ulf Gustafsson och Patrik Lindenfors, Humanisternas förbundsstyrelse skriver i en slutreplik på DN Debatt om att namnbytet till livsåskådningskunskap speglar hur kursplanens innehåll behöver förändras.

Humanisternas förslag på att införa livåskådningskunskap i skolan som en utveckling av religionsundervisningen skulle involvera alla elever i undervisningen, inte bara religiösa. Förslaget skulle ge en allmänmänsklig syn på etik och en mer heltäckande och icke-diskriminerande historisk bild av Sverige. Det gläder oss att även de som replikerat på vår debattartikel ser vikten av detta.

Vi delar tidigare KD-politikern Ulf Lönnbergs oro om politiserad religion och övertygelsen om att bra historieundervisning är viktig. Men vi förstår inte varför han vill att denna skulle ges politisk slagsida med fokus på att ”vetenskapligt beskriva våra rötter i den judisk-kristna traditionen.” Nutiden har många historiska rötter. Att selektivt välja ut en av dessa rottrådar och förhärliga den är mer propaganda än undervisning. Vetenskap har till exempel sina rötter i antikens Grekland, men förvaltades vidare av kristna institutioner innan kopplingarna till dessa kunde ansas bort och universiteten utvecklas till dagens fristående lärdomsinstitutioner. Det är svårbegripligt varför den kristna insatsen i denna historia skulle glorifieras, när det även handlade om att kyrkan noga begränsade vilka frågor som fick undersökas, med berömda offer som Galileo Galilei och Giordano Bruno.

Men vi sympatiserar med Lönnbergs förslag om göra religionsfrihet till en väsentlig del av undervisningen. Religions- och övertygelsefriheten är för Humanisterna en omistlig del av de mänskliga rättigheterna.

Här är vi också överens med Karin Wiborn, Sveriges kristna råd. Wiborn oroar sig dock för att ”sekulär objektivitet blir upphöjt till allmän norm”. Vad detta innebär råder det delade meningar om, men vi kan inte nog understryka att undervisningen i religionskunskap måste vila på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vad människor tror bör läras ut, men ingen tro ska praktiseras i skolans regi.

Namnbytet till livsåskådningskunskap är inte bara en symbolfråga utan speglar hur kursplanens innehåll behöver förändras. Ämnet ska inte bara handla om att lära sig om andras religion, utan också om sig själv och sin egen livsåskådning. Detta skulle involvera majoriteten av elever i undervisningen. De flesta ungdomar i dag har ingen religiös övertygelse, men alla har en livsåskådning, uttalad eller underförstådd.

En livsåskådning handlar om vad som är sant och hur man vet det, samt hur man bör uppföra sig mot andra och varför. Det här är allmänmänskliga frågor, inte specifikt religiösa. Man behöver också förbättra det historiska perspektivet i undervisningen – behandlingen av fornnordisk och ursprunglig samisk religion som sagor för de yngre årskurserna men de Abrahamitiska religionerna som ”äkta” religioner är nedlåtande.

Att lära sig leva tillsammans är i dagens samhälle nästan en mer angelägen uppgift för skolan än någon annan. Men då kan vi inte exkludera majoriteten av elevers livsåskådning och frammana en bild av att skolan menar att den religiösa minoriteten är avvikande. Alla elevers perspektiv måste få plats och behandlas på likvärdig grund.

Ulf Gustafsson och Patrik Lindenfors

Slutrepliken hör ihop med debattartikeln: ”Låt livsåskådningskunskap ersätta religionskunskap”