lördag 17 september 2011

Staten ökar nu sitt stöd till så kallade ”trossamfund”. Där ingår även buddhisterna som inte tror på en gud och och inte firar gudstjänst, så kravet på gudstro och gudstjänst är avskaffat sen 2005. Så här skriver regeringen i ett pressmeddelande:

”Regeringen föreslår att statens stöd till trossamfund stärks. Stödet som samfunden kan söka höjs med 10 miljoner kronor och stödet till Nämnden för statligt stöd till trossamfund höjs med 2 miljoner kronor. Sammanlagt tilldelas området Trossamfund 67 miljoner kronor från och med 2012, en ökning med 24 procent i förhållande till de senaste årens nivå.”

Humanisterna förvägras fortfarande del i detta statliga stöd.

En stat som kallar sig sekulär måste vara livsåskådningsneutral. Därför måste också Humanisterna få rätt till del av det statliga stöd som delas ut till organisationer som betjänar människor utifrån en specifik
livsåskådningsgrund. Regeringen måste omgående förtydliga lagstiftningen så att den blir livsåskådningsneutral och verkställa likvärdighetsprincipen.

– Den nuvarande ordningen är faktiskt ovärdig en stat som vill kalla sig sekulär. I Norge anses den sekulära humanistiska livsåskådningen vara likvärdig med andra livsåskådningar och tilldelas statligt stöd på samma villkor. Något annat vore helt oacceptabelt, säger Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna.

Om regeringen anser att Humanisterna inte bör ta del av stödet måste de kunna motivera precis på vilket sätt detta resonemang är i linje med den neutralitet inför livsåskådningar som en stat bör ha. Att som en sekulär stat vara selektiv inför olika livsåskådningar är ungefär som att vara domare i en fotbollsmatch och samtidigt vara tränare för ena laget. Den förmodade neutraliteten blir på sin höjd en lätt genomskådad
illusion.

– Om staten är ovillig att inkludera Humanisterna i gruppen som motar stöd måste detta tolkas som ett tecken på statens preferenser för gudstro när det kommer till livsåskådningar i Sverige. Det vittnar i slutändan om en förlegad syn på livsåskådningar som sådana. Man måste nu sluta att syna livsåskådningar igenom ett  filter präglat av vår kristna religionshistoria och istället bejaka en mångfald, säger Sturmark.