torsdag 26 september 2013

Tisdagen den 17 september publicerade Folkbladet ett reportage om en person som menade att man med hjälp av homeopati kunde bota olika kroniska sjukdomar.
Artikeln beskrev framför allt homeopaters verksamhet i fattiga delar av Tanzania där de ger ”vård” till barn och vuxna som smittats av hiv/AIDS.

Ingenstans i denna artikel stod det att homeopati helt faller utanför vetenskap, beprövad erfarenhet eller hederligt förnuft. Kritiska frågor lyste med sin frånvaro och stället framstod detta reportage helt igenom som en hyllning till denna pseudovetenskap.
Homeopati är en minst 200 år gammal föreställning om att man kan bota en patient genom att ge denne ett medel som ger samma symptom som sjukdomen, men i extremt utspädd form, ofta i vatten.
Detta medel blir så utspätt att det i de flesta fall inte finns någon aktiv substans kvar och man påstår i stället att vattnet har ett ”minne” av substansen.
Denna uppfattning har givetvis inget vetenskapligt stöd och inte heller finns stöd för att homeopatiska behandlingar fungerar.

I Tanzania råder en svår hiv-epidemi där uppskattningsvis 1,6 miljoner människor lever med hiv/AIDS, varav minst 300 000 är 15 år eller yngre (enligt tillgänglig statistik från 2011).
Vikten av att ge dessa människor adekvat, vetenskapligt beprövad vård kan inte nog understrykas. Inte enbart för att minska lidandet och ge dessa människor möjligheten till ett långt liv, men också för att bromsa smittspridningen.
Vetenskapens möjligheter att behandla hiv/ADIS har gjort fantastiska framsteg de senaste decennierna. Trots att ett botemedel ännu inte har hittats så kan man leva ett nästintill symtomfritt liv med markant reducerad risk för smittspridning.
Faktum är att den förväntade livslängden för patienter som ges vetenskapligt beprövad vård närmar sig den för friska människor.
Att ge verkningslös behandling till människor i en sådan situation är därför djupt oetiskt.

Det finns en utbredd naivitet om att alternativmedicin, såsom homeopati, är harmlöst. Det är det inte.
Om personer med hiv/AIDS får ett homeopatiskt medel ser de kanske inte behovet av att uppsöka en riktig läkare. Hur ska de veta att den behandling de fick är verkningslös?
Dessa homeopater har då sannolikt orsakat både död, onödigt lidande och fortsatt spridning av denna epidemi med sin pseudovetenskap.
I artikeln står det att ”I Sverige är lagar och regler ett stort hinder för homeopatisk verksamhet”. Detta beror på att den svenska patientsäkerhetslagen (populärt kallad kvacksalverilagen) inte tillåter att vem som helst får behandla allvarliga sjukdomar, som exempelvis hiv/AIDS eller cancer.
Den ”behandling” som beskrivs i artikeln är med andra ord inte bara djupt oetisk. Den skulle även vara olaglig och straffbar i Sverige. Att en redaktionell tidning helt okritiskt ger legitimitet åt denna direkt oetiska verksamhet är synnerligen stötande.

Vi är inte ute efter att frånta någon rättigheten att tro på vad de vill. Om man som enskild individ vill tro på homeopati och praktisera det på sin egen kropp har vi inga synpunkter på det.
Det vi efterlyser är ett kritiskt granskande öga och någon indikation på att redaktionen ser ett ansvar för konsekvenserna av en sådan publicering. Detta är alltså inte en fråga om tryckfrihet eller rätten att tro eller tänka.
Det är en fråga om moral och etik, om vad som är god journalistik, publicistiskt ansvar och i förlängningen pressens trovärdighet.
Som mediekonsumenter kan vi inte låta bli att undra: Varför är just alternativterapi så speciellt att det förtjänar en förnuftsbefriad rapportering?
Patrik Brynolfsson 
Lars Nilsson
Humanisterna Umeå

Denna artikel är även publicerad i Folkbladet