måndag 20 augusti 2018

Göran Rosenbergs bild av nyateism baserar sig på missförstånd och vantolkningar, skriver Patrik Lindenfors.

Nyateism är tydligen ett begrepp det som det är svårt att få ordning på. Nu senast är det Göran Rosenberg (Även ateister har sina religioner, Expressen 24 jun 2018) som funnit bekräftelse på sina åsikter i en internationellt starkt kritiserad bok av filosofen John Gray (Seven Types of Atheism). Detta har resulterat i en text som mest fungerar som en ekokammare, där Rosenbergs och Grays missförstånd och vantolkningar studsar omkring obehindrade av yttre verklighet och inre eftertanke.

Då det hänt att vi i Humanisterna kallats nyateister och Rosenberg i sin text nämner sekulär humanism som synonymt med nyateism, vill jag ta det här tillfället i akt att reda ut vad nyateismen faktiskt handlar om.

För att börja med terminologin så definierar Nationalencyklopedin grundbegreppen så här:

• Ateism: Åsikten att det inte finns någon gud.
• Agnosticism: Åsikten att vi inte vet om Gud finns eller ej; eller, mera allmänt, skepsis inför möjligheten att få svar på ”de eviga frågorna”.

Ateism handlar om tro och agnosticism om vetande, helt enkelt, vilket gör att det går utmärkt att vara både ateist och agnostiker.

Läget är jämförbart med det som gäller för liv på andra planeter. Vi vet inte om det finns några utomjordingar, men det går förstås bra att tro att de finns. Dock finns en central skillnad – medan både existens och icke-existens av utomjordingar skulle gå bra ihop med vår vetenskapliga och filosofiska förståelse av hur världen är beskaffad, skulle existensen av gudar som ingriper i världen förändra allt. I en värld där mirakel inträffar skulle vetenskap vara omöjlig.

Så har vi då det där med nyateism. Begreppet används för att skildra den renässans för ateism som inträffade efter terrordåden i New York den 11 september 2001. I och med dåden blev det uppenbart att människor faktiskt agerar utefter sin religiösa tro och att religiösa läror tyvärr inte alls bara handlar om kärlek. Islamiska statens brott mot mänskligheten, Vatikanens abort- och preventivmedelsmotstånd och förföljelserna av Rohinga-folket är andra tydliga exempel på detta.
Ateistiska uppvaknanden har inträffat med jämna mellanrum genom historien. Det finns exempel på ateism från gamla texter i antikens Grekland, Indien och Kina, från upplysningstiden, romantiken och med jämna mellanrum under moderniseringsprocessen. I de fall där exempel saknas är det för att ateism ofta varit straffbart – under medeltiden var straffet för ateism att brännas på bål och än idag är ateism belagt med dödsstraff i 13 länder.

Nyateismen är således det senaste exemplet i en lång historisk tradition. Det som fick företeelsen att verkligen blossa upp var en nästan samtidig publikation av böcker från fyra författare, som skämtsamt kallas ”Apokalypsens fyra ryttare”: Richard Dawkins, Christopher Hitchens, Sam Harris och Daniel Dennett – två forskare, en journalist och en filosof.

Deras böcker spreds i miljonupplagor och lyckades förändra synen på ateism främst i USA, där det länge varit en omöjlighet att vara öppen ateist om man vill ha något som helst offentligt uppdrag. Ateister brukar hamna överst på listan över mest hatade grupp i amerikanska opinionsundersökningar.

I och med utgivningen av dessa böcker strömmade vittnesmålen in från människor i isolerade religiösa miljöer som nu upptäckte att de inte var ensamma i sina tvivel. I Europa hade böckerna mindre effekt då ateism länge har varit accepterat här och omfattas av en stor del av befolkningen.
De här böckerna har kritiserats från tre huvudsakliga positioner. Religiösa har försökt visa att argumenten som framförs är falska; ateistiska debattörer med en ”tro på religion” som verkar mena att medan de själva är upplysta så behöver massan religiösa traditioner och sedvänjor för att uppföra sig moraliskt och finna livet meningsfullt; samt den tredje gruppen, debattörer som ogillar andra åsikter hos dessa ”apokalypsens fyra ryttare” än deras ateism.

Med debattörer i den första kategorin har vi (ny)ateister länge haft många positiva interaktioner. För en religiös människa är ateismen en utmaning som man måste ta till sig, fundera över och diskutera. (Ny)ateister och troende delar bild av vad religiös tro är och vad som står på spel. Man delar däremot inte värderingen av evidensläget och åsikter om religionens effekter i samhället. Den här diskussionen har länge varit intressant och givande för båda parter, även om det förstås förekommer en del tjuvnyp.

Det är i den andra och tredje typen av kritik vi finner John Gray och Göran Rosenberg. Vad gäller den andra formen av kritik, från ateister som menar att massan behöver sitt opium, så har det varit svårare att föra en debatt. Det är en rätt högdragen bild av sina medmänniskor man måste ha för att hålla den här positionen. Det finns förvisso en del data som visar på att religiositet fungerar som en placebo-tröst för människor i genuint utsatta situationer i världen. Medan vi menar att man bör rikta in sina insatser på verkliga problem och strunta i det religiösa inslaget, så menar motdebattörer av den här skolan att det är hjärtlöst att ta bort den tröst som religion ändå skänker – oavsett som det som påstås är sant. Men det går å andra sidan inte omkring ateistiska missionärer och predikar i världens slumområden, så den kritikens relevans är minimal. Ateister som vill hjälpa sina medmänniskor verkar istället inom en mängd icke-religiösa hjälporganisationer.

I det tredje fallet handlar det inte om att diskutera ateismens centrala budskap – Gud finns nog inte – utan att försöka underminera (ny)ateismen genom att smeta på en mängd andra åsikter. I princip borde det räcka med att konstatera att Josef Stalin och Mao Zedong (men inte Hitler) var ateister för att visa hur ateism inte per automatik innebär moralisk resning, men det verkar inte räcka till. Råkar någon nyateist säga någon dumhet smetas därmed snabbt detta på hela företeelsen.
Ett retoriskt trick Gray och Rosenberg använder sig av är att hävda att ateismen var bättre förr. Man drar upp en mängd ateistiska författare och menar sedan att (ny)ateismens främsta företrädare kommer till korta. Här undviker man att alls diskutera Daniel Dennett och Christopher Hitchens eftersom dessas alster i mycket verkar i samma tradition som äldre verk (förutom att Dennetts bok även innehåller en teori om varför religion alls existerar).

Det är istället Richard Dawkins och Sam Harris som är de främsta måltavlorna. Detta eftersom båda – förutom att repetera alla vanliga argument för ateism som ekar genom historien – har något av en övertro på vetenskapens värde vad gäller att avgöra frågan om gudarnas existens (Dawkins) och etiska ställningstaganden (Harris). Åsikter som också kritiserats av andra ateister (bland annat av Dennett) och därför inte går att använda för att avfärda nyateismen i sig självt på det sätt Gray och Rosenberg försöker göra.

”Det finns frågor vetenskapen inte kan förklara” skriver Rosenberg. Men detta är inget motargument mot ateism utan bara ett enkelt fakta-konstaterande. Det betyder dock inte att religion har svaret på något alls, ett påstående som istället behöver utvärderas på helt egna meriter. Förutom vetenskapen behövs både filosofin och konstarterna, men vad tillför egentligen religionen? Förutom placebo-tröst är frågan helt öppen.

Eftersom jag gått i svaromål just mot Rosenbergs artikel om Grays bok har den här artikeln handlat om ateism. Det kan därför vara värt att påpeka att Humanisterna inte är en organisation som främst är ateistisk. Vår huvudsakliga uppgift är att företräda den livsåskådning som kallas sekulär humanism.
Sekulär humanism utgår från människan – det är därifrån namnet ”humanism” kommer. Den kommer ur insikten att vi människor – på gott och ont – är utlämnade till oss själva och varandra. Vi måste själva och tillsammans ta reda på hur verkligheten fungerar. Vi måste själva och tillsammans ta ansvar för hur vi uppför oss och tar hand om varandra. Ingen utom vi själva har ansvar för våra egna liv och vår gemensamma framtid.

Sekulära humanister tror att den här världen och det här livet är allt vi har. Vi bör därför försöka leva våra liv så bra som möjligt och underlätta för andra att få chansen att göra detsamma. Alla människor har samma rätt att med utgångspunkt i förnuft och medmänsklighet bli bedömda utifrån sina egna förtjänster. Ingen gud kommer att ställa allt till rätta på slutet genom att kategorisera människor i de som får evig lycka och de som får evig plåga. Sekulär humanism är en livsåskådning som kräver eget ansvar.

Vi diskuterar gärna denna livsåskådning och grunderna för att vi föredrar ateism före gudstro, och uppskattar varmt de troende som vi är i kontinuerlig dialog med. Vi uppskattar däremot mindre osakliga påhopp och rena osanningar, ett sätt att debattera på som är både svårt att ta på allvar och genuint upprörande. Till Rosenberg, Gray och deras gelikar riktar jag därför dessa uppmaningar: läs på bättre, sluta hitta på, och ta de existentiella frågorna på allvar.

Patrik Lindenfors, styrelseledamot Humanisterna