söndag 16 december 2018

En av talarna vid Humanisternas höstkonferens i november var Azam Qarai. Hennes föredrag handlade om hedersrelaterat våld och om hur vi för arbetet vidare ur ett antirasistiska perspektiv. Azam Qarai är  verksamhetschef på Linnamottagningen och talesperson för organisationen Kvinnors Nätverk.

Kvinnors Nätverk är en internationell ideell förening som bildades i Stockholm 1994. Det var den första föreningen i Sverige som lyfte frågan om hedersvåld. Innan konferensen samtalade Dinky Daruvala, styrelseledamot i Humanisterna, med Azam Qarai.

---

Det finns fortfarande för lite kunskap inom socialtjänsten

Några dagar före föredraget på Humanisternas årliga höstkonferens träffar jag Azam Qarai för att prata om hennes arbete med hedersrelaterat våld och förtryck. Hon har sina rötter i Iran där hon under Khomeinis regim arbetade politiskt för kvinnors rättigheter, ett farligt arbete med ett högt pris som slutade med att hon satt åtta år i iranskt fängelse där hon utsattes för tortyr.

Ett par år efter frigivningen flydde hon till Sverige där hennes syster, Laila Qaraee, redan fanns. Systern startade då föreningen Kvinnors Nätverk och Azam drogs snabbt in i arbetet på grund av sina kunskaper och erfarenheter i frågor om hedersrelaterat våld.

– Jag var trött efter mina år i det iranska fängelset, men när man varit engagerad i en så viktig fråga är det svårt att släppa den, förklarar Azam sitt engagemang i Sverige.

När Azam började arbeta med Kvinnors Nätverk var frågan om hedersrelaterat våld mot kvinnor och barn knappt existerande i Sverige. Föreningen var den fösta som lyfte problemen.

– På den tiden, när hedersbegreppet inte ens användes, var det svårt att få gehör hos myndigheterna. De hade ingen kännedom om de förhållanden som kvinnorna levde under och många av de utsatta saknade också kunskap om vilka rättigheter de hade i Sverige, berättar Azam och fortsätter:

– Då handlade vårt jobb om att uppmuntra utsatta kvinnor att söka hjälp och att informera om deras rättigheter. Samtidigt arbetade vi för att uppmärksamma myndigheterna på den särskilda situation som dessa kvinnor befann sig i, och svårigheterna för dem att lämna sina förhållanden.

Kvinnors Nätverk står på två ben: direkt hjälp till utsatta och som opinionsbildare. I stödverksamheten arbetar de för att individanpassa hjälpen utifrån behoven och förutsättningarna i varje specifik situation. De är också noga med att – i de fall det går – hålla en kontinuerlig kontakt med kvinnorna långt efter att deras hjälpinsatser har avslutats.

Azam understryker att den fleråriga kontakten är viktig lika mycket för att fortsätta stötta individen som för att ge föreningen kunskap om effekterna av insatserna.

– Vi är en ideell förening och ingen myndighet. Det gör att vi ofta kan återkomma till kvinnorna för att se hur det går för dem. För oss är uppföljningen en lärandeprocess där vi får kunskap om vad som fungerar eller inte fungerar och hur vi utifrån erfarenheterna kan bli bättre. Det finns generellt för lite kunskap om verksamma metoder i arbetet mot hedersrelaterat våld. Nuförtiden görs en del forskning i ämnet, men det finns fortfarande kunskapsluckor.

Trots att hedersrelaterat våld har varit en aktuell fråga under många år är det Azams uppfattning att för få inom socialtjänsten har adekvat utbildning inom området. Kunskapen försvinner då lätt när personal byts ut. Det innebär att hanteringen av ärenden kan skilja sig mycket mellan socialtjänsten i olika kommuner där det då görs skilda bedömningar utifrån likvärdiga hotbilder.

– Kunskapsbristen märks i vår jourtelefon dit många från sociala myndigheter ringer för att ställa frågor om hedersrelaterat våld och om hur de ska hantera ärendena. Dessutom bygger socialtjänstlagen på att familjen anses vara det bästa för ett barn. Det gör att socialtjänsten ofta strävar efter att ungdomarna ska stanna kvar eller flytta hem igen, även om vi kan se att ungdomen då blir fortsatt utsatt.

För att exemplifiera berättar Azam om en 17-åring, som vände sig till Kvinnors Nätverk för att hon var rädd att bli misshandlad av personer i sin familj. Flickan ville inte göra någon anmälan till socialtjänsten av rädsla att hon då skulle råka mer illa ut. Föreningens representanter lyckades dock övertala henne att kontakta socialtjänsten för att få råd och stöd. Men det visade sig då att socialtjänsten inte ville, eller kunde, hjälpa henne innan hon gjort en polisanmälan om att hon var utsatt för hot.

– Det ska mycket till för att barn ska vända sig till myndigheter och då borde det tas på yttersta allvar, säger Azam.

Ett annat exempel på oförståelse från myndigheternas sida är, enligt henne, att Kvinnors Nätverk allt oftare har varit med om att personer som placerats i skyddat boende riskerar att nekas skyddade personuppgifter av Skatteverket, trots en omfattande hotbild. Det syns tydligt hur uppgiven Azam blir när hon talar om detta.

För att öka kunskapen om hedersrelaterat våld kan man, menar hon, införa obligatorisk utbildning i frågorna på socionomutbildningen, och även på andra utbildningar som lärare, jurister och åklagare, som också kommer att möta problematiken.

Enligt Azam saknar utbildningen i hedersrelaterat våld i dag kontinuitet och progression. Det handlar ofta om enstaka föreläsningar som hon inte tycker tillgodoser behovet.

– Att göra yrkesverksamma medvetna om frågan är något annat än att lära sig hur man ska jobba med frågan, poängterar Azam. Det måste vara systematiskt och utförligt och det måste finnas en plan för vad man vill uppnå. Kunskapen måste vara så gedigen i organisationen att den finns kvar vid personalbyten.

Kvinnors Nätverk erbjuder en webbutbildning, som vänder sig till yrkesgrupper som lärare och socionomer. Den här utbildningen innehåller föreläsningar, studieuppgifter och möjlighet att ställa frågor och diskutera med representanter från nätverket. Det är också viktigt att det finns särskilt utsedda personer inom varje verksamhet som ansvarar för frågorna.

Vikten av kontinuitet och långsiktighet i arbetet är något som Azam ofta återkommer till under vårt samtal. Det är viktigt att skilja på förebyggande arbete och hur man hanterar brottet, säger hon och berättar om hur det borde gå till.

– Det förebyggande arbetet utgörs av respektfulla samtal. Information utan att kränka ökar kunskapen hos både den utsatta och den som ska hjälpa. Förebyggande arbete måste ske på alla nivåer, till exempel bland nyanlända och på SFI. Senare kan man i den mån det går arbeta i skolor och förskolor med barn i riskgrupper, och också med deras föräldrar. Majoriteten av dessa möten bygger på frivillighet. En svår fråga är hur vi lockar dessa grupper att prata med oss. Var ska samtalen komma till stånd? Detta måste vi tänka på och gripa tillfället för samtal när möjligheten ges.

Azam berättar om ett sådant lyckat möte när flera kvinnor vände sig till Kvinnors Nätverk med starka berättelser om sin tillvaro på flyktingförläggningar runtom i Sverige. Flera berättelser handlade om att de inte fick tillgång till sina rättigheter, om deras rädsla för män på samma boenden och om att de var placerade på platser utan möjligheter till allmänna kommunikationer, eller om hur de blivit begränsade till sina rum. För att sprida kunskapen om kvinnor och flickor i denna situation utvecklade Kvinnors Nätverk tillsammans med kvinnorna ett metodmaterial, som är riktat till personer som i sitt yrke kommer i kontakt med dem. Förhoppningen är att metodmaterialet ska fungera som vägledning för boendepersonal, lärare, handledare eller andra vuxna som möter asylsökande flickor och kvinnor.

Under hela samtalet poängterar Azam vikten av respektfulla samtal med dem som är utsatta för hedersrelaterat våld för att kunna stötta och hjälpa. Samtidigt är hon lika tydlig i sin inställning att samhället aldrig får tveka när det kommer till lagstiftning mot tvångsgifte, misshandel, könsstympning, tvångsäktenskap och liknande.

– Lagstiftningen måste vara tydlig och straffet kännbart för att signalera att detta på inget sätt är acceptabelt, säger hon.

Jag frågar henne om hur hon ser på de senaste årens debatt om hedersvåldsproblematik. Hon svarar:

– Det är ibland en vildvuxen diskussion som svänger hit och dit och handlar om allt och inget. Det finns många bra förslag, men också en del ogenomtänkta. Jag tycker inte frågan problematiseras tillräckligt. Man tänker inte alltid på att vissa förslag går emot andra konventioner. Ibland uppfattar jag diskussionen som generaliserande och nyanslös. I den allmänna debatten märker man att vissa ser alla familjeproblem som rör invandrare som hedersrelaterade, vilket inte nödvändigtvis är fallet.

Azam Qarai förklarar att detta har sin orsak eftersom de som arbetade med frågorna i början var tvungna att generalisera och förenkla för att uppmärksamma problematiken när få ville lyssna. Men hon tycker att generaliseringarna, i dag när frågan är etablerad, har blivit ett hinder för att gå vidare i arbetet. Man behöver ta fram fungerande metoder och då måste man även se olikheterna. Frågan är för komplicerad för att generaliseras.

– Vi behöver ha en ansvarsfull diskussion kring hedersfrågorna med ett anti-rasistiskt perspektiv och diskutera nyanserat för att komma vidare i arbetet, avslutar hon.

Dinky Daruvala, styrelseledamot Humanisterna.

Texten är även publicerad i Humanisternas medlemstidning Humanisten nummer 4, 2018.