söndag 8 april 2018

Humanisterna har författat två debattinlägg i den heta debatten om böneutrops vara eller icke vara. I dessa belyses frågan utifrån religionsfrihet, yttrandefrihet och vårdandet av vår offentliga miljö – med den gemensamma nämnaren att det inte får ske någon särbehandling.

Anna Bergström och Christer Sturmark skriver i Dagens samhälle om det väsentliga med likabehandling när staten eller en kommun fattar beslut. En princip som flera starka debattörer övergivit när böneutrop debatterats den senaste tiden.

Böneutropen kan inte heller begränsas utifrån argumentet att de innehåller yttranden och budskap vi inte vill höra. Vi har, som bekant, ingen rätt slippa möta budskap vi ogillar. Det är detta som gör att vi inte har hädelselagar, exempelvis. Vi har rätt att invända mot budskap, men det är något helt annat än att invända mot att de alls uttalas.

Här är måttstockarna alltför ofta olika. Många hävdar, med all rätt, att Lars Vilks ska få rita rondellhundar, att Charlie Hebdo ska få skämta om religiösa grupper och att vi ska få kritisera religiösa påståenden i allmänhet. Allt med hänvisning till yttrandefriheten. För vissa debattörer är detta vurmande för yttrandefriheten dock inte lika viktigt när det handlar om böneutrop. Vilka skäl som ligger bakom denna särbehandling kan vi bara spekulera i. Kanske är den omedveten, men det gör den inte mindre allvarlig.

Tidigare i veckan tog Ulf Gustafsson och Piia Posti upp samma ämne i en debattartikel i Smålandsposten. I den artikel berördes även att vi måste ta gemensamt ansvar för den offentliga ljudmiljön.

Den offentliga miljön är en allmänning och alla måste ges samma möjligheter. Likabehandling är avgörande. Men om alla tillåts att yttra sig ljudligt i obegränsad omfattning, finns det stor risk att den offentliga miljön blir en kakofoni där vi försöker överrösta varandra. Utan reglering blir detta ett exempel på allmänningens dilemma.

Det är heller inte acceptabelt att ljudmiljön annekteras ensidigt av organisationer som har gjort detta av hävd eller för att de kom först. Inte heller kan resursstarka organisationer ges företräde. Ska offentligheten vara till för alla, måste vi alla får tillgång till den på lika villkor.

I den offentliga miljön får det inte förekomma en ensidig påverkan.

Därför bör Svenska kyrkan begära tillstånd för klockringning utifrån samma regelverk som styr i vilken omfattning böneutrop får förekomma.