fredag 14 augusti 2020

Humanisternas ordförande David Rönnegard påpekar i en debattartikel, som publicerats i HD “Varför ingår en präst i coronakommissionen?“, att staten inte är livsåskådningsneutral när en präst utses som ledamot av corronakommmissionen.

Den 30 juni tillsatte regeringen coronakommissionen ”för utvärdering av de åtgärder som vidtagits för att begränsa spridningen av covid-19”. Kommissionen består av åtta ledamöter med olika bakgrunder. Det har på annat håll ifrågasatts om dessa bakgrunder är relevanta då endast en är läkare, och läkaren är inte epidemiolog. Däremot har en ledamot tillsatts i egenskap av präst i Svenska Kyrkan. Jag undrar hur man har resonerat kring detta beslut, och hur detta pekar på ett mer generellt problem där Sverige ännu har svårt att slita sig från den tid då stat och kyrka fortfarande satt ihop.

Vilka urvalskriterier användes av regeringen för att välja dessa åtta ledamöter, och i synnerhet hur kom man fram till att en präst var bäst lämpad? Prästen i fråga är Camilla Lif som är tillförordnad kyrkoherde i Katarina församling. Lif verkar inte själv vara helt på det klara om varför hon är med. I en intervju i Kyrkans Tidning (6/7/2020) svarar Lif ”-Jag gissar att jag är inbjuden både som en representant för civilsamhället och för att reflektera etiskt kring människosynsfrågor i hanteringen av coronaviruset.”

Att kommissionen behöver en expert på människosynsfrågor verkar rimligt, men varför då en präst och inte en expert inom medicinsk etik? Att man behöver en representant för civilsamhället verkar också rimligt, men varför just en präst från Svenska Kyrkan? En möjlig förklaring till detta är att Sveriges Kristna Råd (SKR) publicerat en debattartikel i DN (24/6/2020) innan tillsättningen av kommissionens ledamöter där man avslutar artikeln med ”Människovärdesfrågan bör vara en självklar grund för bedömningen. I kommissionens arbete bör därför representanter för trossamfunden självklart finnas med.” Regeringen verkar ha tagit till sig detta men endast tillsatt en representant från Svenska Kyrkan bland landets trossamfund.

Jag har svårt att förstå vad representanter för trossamfund besitter för specialistkompetens för att utvärdera Sveriges coronastrategi. Det är ännu svårare att förstå hur det lämpar sig att ha med religiösa representanter i en statlig kommission i ett land där stat och religion ska hållas isär. Trossamfunden besitter inget monopol beträffande människovärdesfrågor, och dessutom väljer regeringen att bara ta med representation för den etik som Svenska kyrkan står för. Detta i ett land där de flesta inte är religiöst troende, och bland de som är gudstroende tillhör de många olika trossamfund, inte bara Svenska Kyrkan. Det verkar onekligen som att regeringen har svikit sitt uppdrag om att vara livsåskådningsneutral.

Detta pekar på ett bredare problem. Det är bara tjugo år sedan staten formellt skilde sig från Svenska Kyrkan, men det finns ännu många sätt som religion och stat sitter ihop, som denna kommission uppvisar. Detta syns även på andra håll. Exempelvis är det lagligt stadgade stödet för trossamfund inte livsåskådningsneutralt då den endast riktar sig till religiösa livsåskådningsorganisationer medan de icke-religiösa livsåskådningarna utesluts. Det är besynnerligt att man i ett sekulärt land fortsätter att diskriminera mot sekulära livsåskådningar.

En sekulär stat ska inte ta parti i livsåskådningsfrågor. Vid millennieskiftet tog Sverige ett stort steg i denna riktning, men resan är inte över än. Religion har ingen plats i en statlig kommission.

David Rönnegard, förbundsordförande Humanisterna