torsdag 28 juni 2018

Anna Bergström, ordförande Humanisterna, reflekterar över en ramadanhälsning på Facebook. Publicerad i senaste numret av medlemstidningen.

---

Humanisterna är en av få organisationer som aktivt driver frågan om religions- och övertygelsefrihet och vikten av att varje människas rättigheter ska vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar. Likabehandling är vår utgångspunkt.

För att vi ska vara framgångsrika i vårt arbete är det viktigt att vi inte tillhör dem som polariserar debatten, gör grova generaliseringar eller förenklar komplexiteten i dessa frågor. I stället måste vi utgöra en självklar bundsförvant för de individer som delar vår övertygelse om vikten av mänskliga fri- och rättigheter.

Jag har många muslimska vänner och tyckte därför nyligen att det kändes naturligt att skicka dem en ramadanhälsning på Facebook. Min hälsning ledde, bland annat, till en pågående dialog om religiösa övertygelser med en ung muslimsk kvinna i Uganda. En dialog som varit otänkbar om jag fördömde hennes identitet som muslim.

Men hälsningen ledde också till en del mullrande och en ofattbart trång syn på verkligheten målades upp. Mycket av kritiken har handlat om trycket på muslimer (även barn) att fasta och om min/Humanisternas bristande kunskap om, eller relativistiska hållning till, ramadan. Men att måla upp alla muslimer som anhängare av att barn måste fasta är inte bara fruktansvärt trångsynt – det är också djupt okunnigt. Vidare gör Humanisterna inte helt sällan utspel syftande till att uppmärksamma just barns rättigheter.

Jag har arbetat på platser där muslimer marginaliseras, bott med djupt troende katoliker och träffat ateister i länder där det är farligt, till och med olagligt, att vara ateist. Över allt har jag diskuterat min livsåskådning och utmanat idéer om homosexualitet, aborter, omskärelse av pojkar och huruvida en religiös övertygelse är en förutsättning för ”godhet”. Mot bakgrund av min erfarenhet är jag övertygad om att vi, i vår strävan att människor ska våga vara kritiska mot religiösa avarter och betrakta vårt arbete som riktigt och värdefullt, inte har något att vinna på att uppföra oss respektlöst och fientligt. Allra minst mot dem som delar vår agenda.

Så vad blev konsekvensen av min hälsning på Facebook? Jag har fått många nya vänner, Humanisterna har fått några nya medlemmar och ett fåtal personer har uttryckt en så djup aversion att de säger sig vilja träda ur förbundet.

För egen del undrar jag över konsekvensen för oss som personer när vi säger oss stå upp för mänskliga rättigheter och att vi vägleds av förnuft, omtanke och ansvar. Hur konsekvent omfamnar vi likabehandlingsprincipen och vilka av oss delar övertygelsen att hållbar utveckling i alla former kräver att vi är nyfikna och att vi förbehållslöst inleder dialoger med personer vars uppfattningar vi inte delar?

Jag är övertygad om att det går att ha en saklig och skarp debatt om livsåskådningar och deras konsekvenser, men att vi samtidigt inte har några skäl att alienera oss från personer som delar vår övertygelse om religionsfrihet, om än inte vår livsåskådning.

Anna Bergström, ordförande Humanisterna.