lördag 23 mars 2019

När han var i sjuårsåldern och bodde i Afghanistan frågade han sina föräldrar var Gud fanns. De svarade att han hädade, att han var smutsig. De tvingade honom att be och att gå till moskén. Han vågade aldrig fråga igen. Inte för än långt senare, när han kommit till Sverige. Där han gavs möjlighet att leva ut som ateist.

En annan kille, han också uppväxt i Afghanistan, var troende muslim när han kom till Sverige. Väl här ställdes hans trosuppfattningar på ända. De som inte trodde på Gud var inte onda människor, vilket han fått lära sig under hela sin uppväxt. I stället hjälpte de honom att klara sig i det nya landet. När han berättade att han blivit ateist försköt hans far honom och de har inte talats vid sedan dess.

Båda dessa ungdomar har fått avslag på sina asylansökningar och riskerar att utvisas tillbaka till en miljö som kan beskrivas som sektliknande. En miljö där de som tror annorlunda tystas, hotas eller tvingas till lydnad. Ett samhälle där föräldrar överger sina barn när barnen tar avstånd från släktens religiösa uppfattning. Där det inte är tillåtet att gifta sig med människor av annan trosuppfattning.

Att vara ateist innebär att man inte tror på någon Gud. Man tror inte Gud finns, inte skapat världen och inte kan avgöra vad som är gott och ont. Det är en inre övertygelse som kan manifesteras utåt till omgivningen. Som inre övertygelse innebär det att leva som om att Gud inte finns. Ingen kommer straffa en efter döden. Endast människor straffar, ibland utifrån orättfärdiga religiösa lagar skapade av människor.

Den inre övertygelsen manifesteras genom att man inte vill delta i religiösa sedvänjor och traditioner. Inte be, inte besöka gudstjänst, inte fast, inte helga religiösa högtider etc. Den kan också uttryckas genom att man vill berätta för andra om sin övertygelse och om argumenten för denna. Hur kan Gud vara god och allsmäktig när det finns så mycket lidande i världen?

Detta öppna förhållningssätt är dock inte alltid möjligt. Ateister väljer att inte berätta om sin övertygelse för att inte såra religiösa familjemedlemmar, de deltar i bön och fastar för att undvika förföljelse och de undviker att argumentera för ateism av rädsla för att fängslas eller dödas.

Värst är det i de 12 länder där handlingen att lämna en religiös övertygelse ”apostasi” är straffbart med döden: Afghanistan, Förenade Arabemiraten, Iran, Jemen, Malaysia, Maldiverna, Mauretanien, Nigeria, Qatar, Saudiarabien, Somalia och Sudan.

I över sjuttio länder är blasfemi eller hädelse – att förolämpa eller vanhelga gudar och heliga ting – straffbart. Detta inkluderar även i många länder att såra religiösa känslor. Ibland räcker det att ifrågasätta Guds existens. Det är inte underligt att ateister i stora delar av världen är tysta.

Att det i stort verkar saknas öppna ateister i länder där islamska regimer härskar beror inte på att alla där av fri vilja är gudfruktiga. Det många fruktar är istället straff utmätta av religiösa ledare eller folkmobbar. Straff de utmätt i syfta att stärka sin makt och sin dominans över samhället.

I dessa länder finns det gott om ateister, men de allra flesta vågar bara uttrycka sin övertygelse bland nära vänner eller anonymt på nätet. De som uttryckt sig offentligt har fått gå under jorden, flytt sitt hemland, fängslats eller mördats.

Idag den 23 mars är det internationella ateistdagen. Ateister över hela världen förenas bara av sin avsaknad av religiösa tro. Idag är en dag att tänka på alla de av oss som är tysta på grunda av förtryck, hat och skambeläggande. Deras röster måste få höras. Ateisters religions- och övertygelsefrihet måste skyddas.

Ulf Gustafsson, förbundssekreterare Humanisterna

Den gröna cirkeln är en symbol framtagen av bland andra Atheist Republic.