måndag 1 oktober 2018

Patrik Lindenfors recenserar boken “Gud: Återkomsten” av Joel Halldorf

Joel Halldorf är troende kristen. Att detta är relevant information för att förstå hans bok säger mycket om innehållet, för den här boken är ingen neutral skrift.

Tesen Halldorf driver är den om religionens återkomst i världen och i samhällsdebatten, och att detta dessutom är av godo – ja, något nödvändigt. För att komma till denna slutledning får han dock massera data en del.

Vad säger forskningen egentligen om sekulariseringsprocessen? Som forskarna Ronald Ingelhart och Christian Welzel visat leder ökande materiellt välstånd till minskande religiositet. När äkta tröst står att finna blir falsk tröst överflödig. Undersökning efter undersökning visar på minskad religiositet runtom i västvärlden, både vad gäller gudstro och medlemskap i religiösa organisationer. Till och med den en gång så blomstrande nyandligheten verkar ha kommit på skam, förutom ett möjligen nyvaknat intresse för hedendomen.

Men det går förstås att räkna på andra sätt. Ser man till antalet katoliker 1910 och jämför med i dag kan man konstatera att de har blivit väldigt många fler. De har till och med blivit procentuellt fler, på grund av högre nativitet under denna tid. Extrapolerar man den typen av trender mot framtiden så kommer katolikerna förstås att bli ännu fler. Men då måste man ignorera två saker: att nativiteten förändras och, framför allt, att den växande andelen icke-religiösa inte föds in i sin åsikt, utan skaffar sig den. Även om man fötts religiös går det att lära sig nya saker.

Men hur är det då med det så vida omtalade postsekulära samhället? Begreppet slog igenom efter ett föredrag av sociologen Jürgen Habermas och blev snabbt populärt i de vetenskaper som inte är så noggranna med statistik, som teologi, religionsvetenskap, litteraturvetenskap och genusvetenskap, men också inom grenar av sociologin. Habermas gjorde dock sin observation bara en månad efter terrordåden i New York den elfte september 2001, då han förskräckt kunde konstatera att religion onekligen gjort en explosiv återkomst i politiken.

Det här illustrerar väl vad ”Guds återkomst” egentligen handlar om – det är de repressiva inslagen i religionerna som kommit upp till diskussion. Internationellt handlar det om sådant som terrorregimerna Islamiska staten, Iran och Saudiarabien, abortförbud och burkaförbud. I Sverige om ”IS-resenärer”, moralpoliser, böneutrop, hijab på barn, omskärelse, religiösa friskolor och handskakningsdomar.

Det är väl om något ett hälsotecken att repressiva inslag ifrågasätts i allt större grad. En rimligare poäng som Halldorf kunde ha gjort är därför att det inte är religionen som återkommit så mycket som att det som blossat upp rör sig om reaktioner på de repressiva inslagen i religiösa förkunnelser.

Halldorf argumenterar mer övertygande för att folkrörelserna, av vilka frikyrkorna var en del, spelade stor roll för demokratins tillväxt. Och det är härur han härleder vikten av civilsamhället och då särskilt enskilda organisationer, i synnerhet frikyrkornas betydelse för demokratins framväxt.

Den här historielektionen har faktiskt ingenting alls med Gud att göra, utan är en observation man generellt kan anföra vad gäller vikten av alla enskilda organisationer. Demokratin hade växt till lika bra utan frikyrkornas existens, med till exempel enbart nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen som aktörer.

Men visst, civilsamhället spelar numera en allt större roll för att ta hand om samhällets olycksbarn, där kyrkor tillsammans med andra frivilligorganisationer tar sig an uteliggare, tiggare och flyktingar, som den skattefinansierade omvårdnaden inte räcker till för. Om civilsamhällets ökande betydelse är en god eller dålig utveckling beror förstås på vem man frågar. Medan någon som vurmar för privata initiativ förmodligen tycker det är av godo, kan någon som menar att sådant stöd ska vara kontinuerligt säkrat och inte beroende av enskildas välvilja förmodligen tycka att det är av ondo.

Min egen spådom om framtiden är i viss mån i linje med Halldorfs: jo, ideella organisationer kommer att bli allt mer nödvändiga. Men är det verkligen religiösa organisationer som ska bära upp denna frivilligverksamhet? Internationellt spelar kyrkorna allt mindre roll och sekulära organisationer som Rädda Barnen, Amnesty, Läkare utan gränser, Civil Rights Defenders och Plan International en allt större.

Att använda stöd till samhällets mest utsatta för spridning av sin ideologi (mission) ses inte med samma överseende som förr. Att förväxla en beroendesituation med ett reklamtillfälle är något i grunden oerhört smaklöst.

Patrik Lindenfors, styrelseledamot Humanisterna

Recensionen är tidigare publicerad i Humanisten nr 3 2018.