tisdag 29 november 2011

Erik Helmerson skriver i DN på ledarsidan (23/11) en fin och nyanserad artikel om hur skolan ska förhålla sig till religiösa ceremonier. Men på slutet kommer en känga mot Humanisterna som ”organiserat sin ickereligion så hårt att den blivit en religion i sig”.

Som humanist blir jag förundrad. De flesta humanister brottas varje dag med myter och nidbilder av vår livsåskådning och vad vi står för. Många vill stämpla oss med åsikter och egenskaper som vi själva är främmande för.

Samtidigt har många, som Helmerson, ett behov att definiera oss utifrån vad vi inte är. Vad skulle han kalla en hjärnkirurg? En ”Icke-hjärtkirurg”?

Vi är också vana vid att skällas för att vara fundamentalister. Ja, de grundläggande principerna om individens rätt till frihet och att slippa förtryck och diskriminering är vi starkt bundna vid.

När det gäller vår syn på världen, att den är naturlig och i princip möjlig att förstå och undersöka, så är det helt enkelt vår uppfattning. Det ligger ingen fanatism i detta. Ingen tvärsäkerhet. Men det är vår uppfattning.

Många av våra medlemmar är ateister eller agnostiker, och skildras ofta som extrema och ”hårdföra”. Men att vara ateist innebär ju endast att man tror att det inte finns några gudar, inget annat.

Och under rubriken ”Signerat” på DN:s ledarsida likställs våra ställningstaganden med religion. Men vad är poängen med att benämna människor som bekänner sig till en livsåskådning som inte innefattar övernaturliga väsen, och som starkt betonar alla människors rätt att slippa diskriminering och annan ofrihet, som “egentligen religiösa”?

Vinner debatten på det? Blir samtalsklimatet bättre? Blir den del av allmänheten som inte vet något om den sekulära humanismen bättre informerad?

Christer Sturmark, förbundsordförande